ytterligare en depptext. Jag vill bara att hon ska veta hur mycket jag saknar henne, hur tom jag är just nu. Hur ofta tårarna bara rinner utan anledning alls. Jag behöver inte ens tänka på henne längre. Det kommer och går ändå. Och jag fattar inte att folk faktiskt känner mig så jävla lite att dom tror att jag mår bra. Min fina pärla, jag saknar henne så. Jag vill gå vidare med mitt liv, just nu helst glömma, men det är som att jag inte kan. Som att jag växt fast i marken och inte kommer nån vart. Varenda dag känns som en evighet utan henne. Jag trodde aldrig att nån skulle kunna fylla ut Zoyas plats. Sen kom Heddan in i mitt liv. Och helt seriöst vill jag bort härifrån nu. Det bara sätter sig  mig. Det kommer, det fastnar. Om tre dagar har det gått en månad, för mig känns det som minst ett halvår. Och jag klarar inte det här längre. När jag inte ens hittar nån tröst hos min egen mamma då har det gått för långt och just nu stiger det här mig åt huvudet. har aldrig känt mig så ensam som jag känner mig nu. Just nu vill jag bara kunna åka tillbaka till stället, mocka hennes box och ta in henne och gosa med henne en sista gång. Känna hennes värme. Men det kan jag inte. jag saknar henne så mycket, kom tillbaka till mig